"Vitryssland kan få en historisk identitet som del av en europeisk, multietnisk historisk gemenskap."

Klicka nedan för kartor (kräver Acrobat Reader):
Polen 1618-1795
Vitryssland

Vitryssland är en internationellt erkänd stat och medlem av FN. På det vitryska språket heter den Belarus. Förleden brukar översättas vit, men den språkhistoriska bakgrunden är dunkel. Efterleden syftar på det namn, Rus', som området mellan Ladoga och Svarta havet och mellan floden Bug och Uralbergen fick under tidig medeltid. Namnet kom även att användas på de slavisktalande människorna i området, ryssarna.
Vi är vana vid att tänka på en stat som ett bestämt folks egendom. Vi tänker oss att stater har "rötter" och en lång historia. Men stater är inte givna av naturen. De är byggda av människor. De är konstruerade. När den moderna historieskrivningen växte fram i Europa under 1700- och 1800-talen skiljde historikerna mellan historiska och historielösa folk. De historiska staterna och folken var de som funnits som aktörsenheter sedan medeltiden, sådana som Sverige, Frankrike och Ryssland. De historielösa folken hade inte givit namn åt någon stat men skiljde sig till språk eller konfession från majoriteten i den stat som de levde i. I första hand gällde detta de slavisktalande folken i Central- och Östeuropa, slovener, makedoner, slovaker, rusiner, sorber och ukrainare - samt vitryssar.

Dödskepp från bildsten på Gotland, omkring år 700.
Kontakterna mellan Vitryssland och Skandinavien var starka under början av tusentalet.
Vikingarna färdades bland annat längs floden Dnerp ill Svarta Havet. Mycket talar för att Ragvalod (på svenska Ragnvald) - av många betraktade som Vitrysslands stamfader - var svensk. Han dog år 980.

Tar fasta på det förflutna

Idag finns staten Vitryssland. För att de som talar vitryska och känner sig som vitryssar skall uppleva att de har en fast identitet, behöver de en lång historia att känna sig delaktiga i. Denna historia måste vara egen, vitrysk. Men eftersom det inte har funnit någon internationellt erkänd självständig stat med namnet Vitryssland - Belarus - före 1991 måste historien konstrueras. Historieskrivningen tar fasta på det förflutna dels inom gränserna för dagens vitryska stat, dels i de gamla stater vari dagens vitryska områden har ingått. Vitrysslands historia står att finna i Polens, Litauens och Rysslands historia. Ukraina har en historia som är sammanflätad med och av samma karaktär som Vitryssland.
Under tidig medeltid ingick det vitryska territoriet i Litauen och i Rus', som hade Kiev i nuvarande Ukraina som huvudstad. Polen och Litauen, som framträdde som självständiga statsbildningar omkring år 1000, utbredde sig åt öster under 1200- och 1300-talen med resultat att hela det nutida Vitryssland och nutidens Ukraina till och med Poltava kom att ligga inom dessa stater. Polen och Litauen hade en gemensam historia från 1385 till 1918, fram till 1772 i union, och efter 1795 inom det ryska imperiet (delar av Polen ingick mellan 1772 och 1918 i Preussen/Tyska riket och Österrike). Det vitryska områdets historia blev efter 1772 en del av Rysslands historia. 1918-20 återupprättades Polen och Litauen som självständiga, separata stater. Försök att bilda självständiga vitryska och ukrainska stater misslyckades. De vitryska och ukrainska områdena delades mellan Polen och Sovjetunionen. Vitryssland blev en självständig stat genom en tillfällighet när Sovjetunionen föll sönder år 1991. Den forna sovjetrepublikens första ledning under presidenten Sjusjkevitj valde att anknyta till områdets litauiska historia och till idén om en vitrysk statstradition på den grunden. Som statens vapen antogs Pahonja, "Jakten", en sköld som visar en vit ryttare och häst på röd botten. Detta har varit Litauens vapen sedan storfurstendömets tid och är i snarlik utformning det nutida Litauens statsvapen. Det är känt från storfursten Algirdas sigill av år 1366. Den kortlivade vitryska demokratiska republik som år 1918 utropades av en hastigt sammankallad folkförsamling, Hromada, antog detta vapen. Den 14 maj 1995 återtog Vitryssland efter en folkomröstning under den nye presidenten Aleksandr Lukasjenka det sovjetiska statsvapnet i lätt modifierad form. Det var en anknytning till den sovjetiska och därmed till den ryska traditionen. Under Sjusjkevitj antog parlamentet som landets flagga en vit-röd-vit trikolor som anknöt till medeltida fälttecken och var nationalflagga för republikförsöket år 1918. Lukasjenkas folkomröstning medförde att den sovjetiska republikflaggan i lätt modifierad form återinfördes. Det bekräftade anknytningen till den sovjetiska och ryska traditionen.
Inställningen till historien slår även igenom i skrivningen på engelska av adjektivet vit-rysk, belaruskij. Om man skriver Belarusan markerar man självständighet och opposition mot regimen Lukasjenka, och om man skriver Belarusian är det fråga om en anknytning till det ryska språket och till den sovjetiska traditionen, till Lukasjenkas politik som syftar till återförening med Ryssland. Det säger sig självt att utlänningar som skriver om landet inte behöver vara medvetna om denna distinktion. Exemplet nämns för att ytterligare framhäva hur politiskt och ideologiskt laddad frågan om den "riktiga" historietolkningen är.
Frågan om språket har direkt samband med frågan om den vitryska historiska identiteten. Under sovjettiden erkändes visserligen vitryskan och ukrainskan som språk, men det närbesläktade ryska språket dominerade i det offentliga livet. Särskilt vitryskan trängdes undan. Under slutet av 1980-talet framförde oppositionella i tecknet av glasnost krav på att vitryskan skulle brukas som officiellt språk. De första självständighetsåren hävdades denna princip, men i folkomröstningen 1995 återinsattes ryskan i sin tidigare förstarangsroll. Det är betecknande att presidentämbetets hemsida på internet finns på ryska och engelska, men inte på vitryska.
I likhet med vad som är fallet andra relativt färska stater i Europa som Slovenien, Makedonien och Slovakien, bygger idén om en vitrysk stat på språket och bondebefolkningen. Det är fråga om en ideologisk rörelse som växte fram bland intellektuella i slutet av 1800-talet. De kombinerade uppfattningen om en distinkt historia för ett avgränsat område med synen att språket var grunden för den nationella identiteten. Bönderna talade verkligen vitryska, men de visste knappas om det, och de definierade sig själva bara som "lokalbefolkning" och sitt språk som ruskij (inte "russkij", men det är nästan identiska adjektiv) eller svoj ("vårt eget"). I den mån människorna var medvetna om att det finns normerande språk, tenderade områdets ortodoxt kristna att uppfatta sitt språk som korrumperad ryska, medan katolikerna på motsvarande sätt identifierade sitt språk med polskan. "Nationsbyggarna" måste börja med att övertyga bönderna att de var vitryssar!

Krav på ny vit-röd-vit flagga

Officiellt skrivs dagens vitryska stat av presidenten Lukasjenka in i Rysslands och Sovjetunionens historia och det ryska språket accepteras. Det innebär en brytning med inställningen hos 1800-talets nationsbyggare och inom den ovan berörda sovjetkritiska opposition som kom till politiskt uttryck under glasnostperioden i slutet av sovjettiden. Den 8 augusti 1988 framförde en löst organiserad grupp med namnet Talaka, "gemenskap" på ett möte i den vitryska sovjetrepublikens huvudstad Minsk kraven att Pahonja skulle bli nationell symbol och den sovjetiska flaggan bytas ut mot den vit-röd-vita trikoloren. Detta hade föregåtts av krav av historikern S. Dumin att historien skulle skrivas om. Vitryssland skulle inte framställas som en del av Ryssland och dess historia utan som en del av storfurstendömdet Litauen och dess historia. Denna historia gick dessutom, till skillnad från det moderna Rysslands historia, direkt tillbaka till den medeltida Rus', vars huvudstad Kiev från 1200-talet kom att ingå i Litauen och därefter fram till år 1667 i den polska delen av unionen. Dumin hävdade också, att den sovjetiska beskrivningen av vitryssarnas historia som en enda lång kamp mot katolicismen och polackerna var inkorrekt. Kraven på en historieskrivning enligt Dumins recept framfördes också i december 1988 av folkfronten Adradzjenie ("Återfödelse"). Det är betecknande för den politiska situationen i Vitryssland vid denna tid, att den vitryska folkfronten instiftades utanför republikens gränser i Litauens huvudstad Vilnius. Anknytningen till Litauen framstod således som naturlig för den nationalistiska oppositionen mot sovjetmakten i Vitryssland.
Gorbatjovs demokratiseringspolitik var en nödvändig förutsättning för artikuleringen av ett distinkt historiemedvetande i Vitryssland. De intellektuellas försök att propagera för en särskild vitrysk identitet fick stöd bland delar av befolkningen genom två händelser som fick den sovje-tiska regimen att framstå som illegitim. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i Ukraina i april år 1986 fick svåra följder i form av radioaktiv ned-smutsning och menlig inverkan på människornas hälsa i Vitryssland. Både reaktorhaveriet i sig och den sovjetiska regeringens handfallenhet och bristande kompetens i hanterandet av det tolkades som uttryck för nonchalans och hänsynslöshet gentemot de vitryska och ukrainska folken. Sommaren 1988 hittade arkeologen och nationalisten Zenon Pazdnjak i Kurapaty i närheten av Minsk en massgrav med lokala offer från 1930-talets av Stalin beordrade massmord. Detta tolkades som ytterligare ett belägg för sovjetsystemets grymhet och antivitryska politik.
I litauisk och polsk historieskrivning hör det vitryska området till den egna historien. När man skall rekonstruera en kronologisk historia för det vitryska området måste man rent sakligt anlägga ett polskt och litauiskt perspektiv. Det problem som uppstår är om man skall skriva historien
retrospektivt, och bredda Vitrysslands historia till att omfatta hela Polen-Litauens och hela den tidiga staten Rus' historia, eller skriva prospektivt och bara skriva om historien för det område som utgör staten Vitryssland idag och för de områden i grannstaterna, där det finns bosättningar av människor som räknas som etniska vitryssar. Ett sätt att lösa problemet är att utgå från en vitrysk stats-tradition som idé, utan fast anknytning till ett väl avgränsat territorium eller begränsat till människor som talat vitryska. Det är fråga om att acceptera 1800-talets romantiska och hegelianska historiesyn som ett ideologiskt faktum vilket är omöjligt att bekämpa. Eftersom Vitryssland finns, har det en historia.

Rus' splittring 1054

Början på Vitryssland kan förläggas till några av de furstendömen som uppstod när Rus' splittrades vid storfurst Jaroslav den vises död år 1054, nämligen Polotsk, Vitebsk och Smolensk. Men man måste komma ihåg att det inte fanns något Vitryssland alls i statsrättslig mening. Det är fråga om en förhistoria!
På en grundläggande nivå kan man låta historieskrivningen utgå från geografin, från naturen och beskriva ett samhälle som avgränsas territoriellt av konfigurationen av vattenvägar, berg, skogar och öppna marker, själva förutsättningarna för uppkomsten av stationära bosättningar. Sedan kan man kombinera detta med arkeologiska och språkliga kvarlevor och knyta ett folk, definierat genom kulturella och särskilt språkliga kännetecken till det geografiska området. Om man gör så framstår som vitryskt kärnterritorium ett vagt avgränsat område mellan floderna Dvina (Daugava, Düna), som rinner ut i Östersjön vid det nutida Riga, och Dnjepr, som passerar Kiev och rinner ut i Svarta havet. Den tidigaste stadsbildningen efter Rus'-perioden blir då det tidigmedeltida storfurstendömet Litauen, ibland betecknat med den längre namnformen Storfurstendömet Litauen, Rus och Samogitien. Den härskande klassen rekryterades ur de länge hedniska litauerna, men i detta multietniska rike användes som statsspråk kyrkoslaviska och kanslirutenska, som räknas som ursprunget till den moderna vitryskan. Under 1500-talets början trycktes en översättning av Bibeln som kan ses som grunddokumentet för det vitryska språket.

Vilnius huvudstad 1323

En tidig residensstad i storfurstendömet Litauen var Novogrodek (Navhradek) i dagens Vit-
ryssland. Det var först år 1323 som Vilnius blev huvudstad. Litauen förenades år 1385 med Polen i en personalunion, unionen i Krewo, då äktenskap bestämdes mellan storfursten Jogaila (Jagiello) och den minderåriga polska drottningen Jadwiga. De vitryska områdena förblev i den litauiska delen även efter realunionen mellan de två staterna i Lublin år 1569, medan de ukrainska områdena i söder med Kiev som huvudort överfördes till Polen. Rzezcpospolita Obojga Narodów ("Samväldet av två nationer"), vanligen kallat bara Rzeczpospolita, blev en mer sammansvetsad stat än personalunionen. Vitryssarna kom i än närmare kontakt med polackerna och katolicismen.
Fram till år 1596 var merparten av dem som talade vitryska ortodoxa. Det året förmådde statsmakten emellertid en del av det ortodoxa prästerskapet att erkänna påven i Rom som överhuvud och anta de katolska dogmerna, mot att få behålla östslaviskt predikospråk och ortodoxa riter. Överenskommelsen anspelade på tidigare försök att återförena de två kyrkorna och kallades unionen i Brest. Den nya varianten blev sedermera känd som grekisk-ortodoxa eller uniater. Uniatismen blev ett kännetecken för det vitryska, liksom för det västukrainska området. Denna konfession särskiljer således en del av lokalbefolkningen från de katolska polsktalande och de ortodoxa rysktalande människorna i området. När hela detta område etappvis under en tidsrymd som sträckte sig från mitten av 1600-talet till slutet av 1700- talet kom under ryskt välde, började den uniatiska kyrkan undertryckas. När den slutligen förbjöds år 1839 och befolkningen tvingades ansluta sig till den ryska ortodoxa kyrkan, räknar man med att sjuttiofem procent av dem som talade vitryska var uniater. Man kan säga att uniatismen hade blivit en etnisk markör och att det följaktligen finns en vitrysk historisk linje med början i unionen i Brest år 1596. Det är i sak en centraleuropeisk, polsk-litauisk linje.
Inom Rzeczpospolita var flertalet vitryssar en fattig bondeklass under polska storgodsägares förtryck. Men den ryska statsmakten var mer förtryckande än den polska, och därför kom den tidigare historien retrospektivt att framstå i en bättre dager. Vitrysk identitet markerades med ryssen som Den andre, som motpol. Den tidigaste yttringen av en modern, medveten vitrysk nationalism skall ses i ljuset av detta. När polacker och litauer i januari år 1863 gjorde väpnat uppror mot den ryska regimen, manade en intellektuell nationalist vitryssarna att ansluta sig till kampen. Hans namn var - med tidstypisk polsk stavning - Kastus Kalinowski, och han publicerade sin maning i en underjordisk tidning. Upproret - som inte fick någon distinkt vitrysk beståndsdel - slogs ned och Kalinowski hängdes år 1864 i Vilnius. Han blev martyr för den nationella saken och betraktas idag av vitryska nationalister som den vitryska nationalismens skapare. Hans efterföljare kom fram under den relativt liberala perioden i Ryssland efter revolutionen år 1905. Då tolererades det vitryska språket och några intellektuella kunde ge ut tidskriften Nasj niva ("Vår åker"). Med hänsyftning på namnet kallas den period de verkade under (till 1918) för nasjanivismen.
Att ryssarna även i sovjetisk skepnad blev det onda att definiera sig emot för vitryska nationalister är väl känt. Men även polackerna kom att genom sin politik under mellankrigstiden i de vitryska områdena att framstå som fiender. Med detta är också sagt att det under 1900-talets början hade utkristalliserats en vitrysk nationell identitet trots att det inte blev någon självständig stat som resultat av det ryska inbördeskriget 1918-1920 och det polsk-sovjetiska kriget i slutfasen av det. Det gick att skönja förverkligandet av en idé om en vitrysk identitet, en vitrysk statsidé som inte rymdes inom ramen för vare sig en litauisk, en polsk eller en sovjetrysk stat. Man kan säga att Vitryssland fanns, om än med obestämda gränser, och att landet delades mellan Polen och Sovjetunionen i och med freden i Riga, som slöts år 1921.

Judiska bosättningsområdet

Vitrysk etnisk identitet är en sak. Att tala om ett historiskt vitryskt territorium är en helt annan sak. Vitryska traditioner, den vitryska kulturen, litteraturen, musiken, konsten och arkitekturen är resultatet av många etniska gruppers påverkan. Synnerligen betydelsefullt är det faktum, att när man skall märka ut ett historiskt vitryskt territorium på kartan visar det sig att det i stor utsträckning sammanfaller med det judiska bosättningsområdet. Själva termen skapades i början av 1800-talet, då hela området låg i Tsarryssland. Innebörden var att judarna inte utan särskilt tillstånd fick bosätta sig utanför detta område. Bakgrunden till beslutet var att den ryska statsmakten, som var ortodoxt kristen och extremt judefientlig, efter Polen-Litauens delningar hade fått en mycket stor judisk befolkning, kanske en miljon, vilken hade funnits i området sedan medeltiden. Det var i praktiken omöjligt att fördriva judarna men tsarregimen ville hålla dem under strikt kontroll.
Enskilda judar hade funnits i östra Europa sedan antiken, men det var som ett resultat av judeförföljelserna i Västeuropa och Tyskland under medeltiden som större grupper av judar kom att bosätta sig i Polen och Litauen. Adeln med storfurste- och kungamakten i toppen såg i judarna en källa till ekonomisk vinst, som kunde stärka adelsväldet och kungamakten i kampen mot den framväxande borgarklassen i köpstäderna, vilken till stor del var av tyskt ursprung och strävade efter att undandra sig adelns och kronans ekonomiska kontroll. Judarna fick tillstånd att bedriva handel, bankverksamhet och hantverk mot att de betalade skatter och ställde upp som långivare. De fick särskilda privilegier, 1264, 1334, 1364 och 1367 i Polen och 1388-89 i Litauen, det vill säga på det vitryska området.

Minnesmonument för den mördade judiska befolkningen i Pinsk under åren 1941-1944. Nina Iljenkova var elva år när hon första gången såg hur judarna fördes bort i godsvagnar.

I det polsk-litauiska riket hade den judiska befolkningen visst självstyre. Makten utövades av kahal, "De fyra ländernas råd." De fyra länderna var Storpolen, Lillpolen, Volynien och Litauen. Rådet var förenande länk mellan de judiska församlingarna och statsmakten som man betalade skatter till. Judarna skötte sina egna angelägenheter när det gällde religionen, undervisningen, civilrätten och social omsorg. De assimilerades inte med polacker, litauer, vitryssar och ukrainare utan behöll både sin religion och sitt språk jiddisch, som står nära tyskan och nederländskan. Judarna bodde dels i egna byar och småstäder, schtetl dels vid särskilda gator och i vissa kvarter, men även sida vid sida med de kristna i större städer. Den judiska befolkningen kunde utgöra majoriteten i dessa och gjorde det exempelvis i Pinsk mitt i Vitryssland. Vitebsk var också ett viktig centrum för judiskt liv. Judarna i Litauen, som inkluderade Vitryssland, var kända som litvaker. Deras kulturella centrum var Vilnius (Vilna), som kallades "Österns Jerusalem".
På grund av de speciella villkoren för sin verksamhet och på grund av bibehållandet av religionen, språket, den traditionella klädedräkten samt judiska seder, kom judarna att vara ett särskilt stånd eller en kast i samhället. De hade en mellanställning mellan de polska herrarna och de litauiska, vitryska och ukrainska bönderna. De senare betraktade judarna, då dessa fungerade som förvaltare av jordegendomar och som världshusvärdar, som representanter för adelsväldet. Genom den kristna religionen, särskilt den ortodoxa, bibringades de en stark misstänksamhet och direkt fientlighet mot judarna. Denna motsatsställning förstärktes i takt med statsmaktens försvagning under 1700-talet. Judarna kom då att fungera som adelns mellanmän i kontakterna med de livegna bönderna.
Den judiska befolkningen kom att prägla en del av bilden av Vitryssland ända fram till Förintelsen under andra världskriget. Praktiskt taget hela den judiska befolkningen i området mördades. Men en stor del av den judiska kultur som har överlevt i Israel och i diasporan, har rötterna i Litauen, Vitryssland och Polen. Den store konstnären Mark Chagall kom från Vitebsk, där han var ledare för en konstakademi i början av 1920-talet. I sina målningar har han förevigat schtetl-miljön och det vitryska landskapet, människorna och deras arbete och liv.

1918 - tsarryska imperiet upplöst

Som en länk mellan den förstatliga historien och historien från år 1991 kan man uppfatta händelserna år 1918, då det tsarryska imperiet upplöstes och tsartrogna ryska nationalister slogs mot socialistiska revolutionärer och mot de icke-ryska folkens självständighetsivrare, samtidigt som de senare två grupperingarna slogs mot varandra. Då utropade Hromada Vitryska demokratiska republiken samtidigt som de ryska bolsjevikerna skapade sovjetrepubliken Lit-Bel. De markerande att de ansåg Litauen och Vitryssland vara ett. De vitryska nationalisterna däremot sökte hävda en vitrysk identitet inte bara gentemot Ryssland utan även mot de återuppstående litauiska och polska staterna.
När Sovjetunionen bildades och fann sin slutliga statsrättsliga form år 1922 var det i form av en union av nationella republiker. En av dessa kallades på ryska Belorossija. Dess huvudstad var Minsk. De vitryska böndernas nationalitetskänsla var svagt utvecklad. Att det var fråga om en multietnisk republik visade sig i att det sovjetiska stats-vapnet innehöll republikens namn inte bara på vitryska och ryska utan även på polska och jiddisch, och alla dessa språk användes och tolererades. Under 1920-talet uppmuntrade makthavarna de nationella kulturerna, inklusive både den vitryska och den - sekulariserade - judiska. I samband med Stalins allmänna förtryckarpolitik från början av 1930-talet ändrades statens politik till att försöka utrota all icke-rysk nationalism. Detta drabbade både vitryssar och judar mycket hårt. Detta följdes av den tyska invasionen och ockupationen 1941-1944. Så gott som alla judar mördades, men även den övriga befolkningen drabbades fruktansvärt hårt. Republiken lades praktiskt taget öde.
Sovjetrepubliken Vitryssland kom i och med Sovjetunionens anfall på Polen den 17 september 1939 att tillföras även de tidigare polska delarna. När sovjetmakten kom tillbaka 1944, återupprättades sovjetrepubliken inom dessa vidare gränser. Dess befolkning, som hade berövats i stort sett hela den judiska och en stor del av den polska befolkningen hade mycket svag nationalitetskänsla. Det var först den allmänna upplösningen av Sovjetunionen som väckte vitryska nationella stämningar till liv. Under president Lukasjenka kan man tala om ett medvetet försök att utplåna den vitryska självkänslan och historien. Jakten på historien kan sluta i Ryssland. Det positiva alternativet är att både politiker och historieskrivare bejakar att Vitrysslands historia är förknippad med den mångnationella statsbildningen Rzeczpospolita. På detta sätt knyts landet till Litauen och Polen och till det europeiska enandeprojektet EU.

Vitrysslands flagga från november 1996. Men detta var även den flagga som den vitryska republiken hade inom det forna Sovjetunionen.

Den tusenåriga kampen

Det historiska Vitryssland är ett gränsområde mellan Polen-Litauen och Ryssland och ett centrum för judisk historia, en valplats för den tusenåriga kampen mellan katolicism och ortodoxi, mellan Central- och Östeuropa, mellan väst och öst. Ett gränsområde har en ömtålig tillvaro när man talar i termer av stabilisering av en särskild nationell identitet som grund för en stat. Nationsbyggnadsprocessen kan avbrytas, embryot kan dö och folket i fråga försvinna ur historien. Det skedde under 1600-talets lopp med vitryssarnas grannfolk de baltiska preussarna, och senare med andra grannar som de österjöfinska kurerna och liverna. År 1997 drog Barbara Törnquist-Plewa av sin analys av situationen i Vitryssland följande även idag giltiga slutsats:
"Den vitryska nationsbyggnadsprocessen är fortfarande ofullbordad. Vitryssarna har ännu inte blivit en väl integrerad solidarisk gemenskap som vill kontrollera sitt politiska öde och värnar om sin självständighet. --- Vitryssarna har en gång identifierat sig med den polska politiska nationen, sedermera med den ryska och ännu senare med den vitryska och delvis även sovjetiska nationen."
Frågan kan emellertid omformuleras. Vitryssland kan få en historisk identitet som del av en europeisk, multietnisk historisk gemenskap. Det är i själva verket något sådant Barbara Törnquist-Plew syftar på, när hon talar om den "polska politiska nationen." I nutida polsk historieskrivning betonas nämligen att Rzezcpospolita var en mångnationell stat på demokratisk grund, kodifierad mot slutet av sin existens i den berömda konstitutionen av den 3 maj 1791, och är en historisk modell för EU-projektet.

Kristian Gerner är professor i östeuropeisk historia och kultur vid Uppsala universitet.