|
Vitryssland och Sverige:
Av de 22 stater som bildades efter sammanbrottet av Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien hör Vitryssland - som vi fortfarande säger, inte Belarus - till undantagen. Där saknas nämligen fortfarande diplomatisk svensk representation. Naturligtvis är det otillfredsställande. Samtidigt säger frånvaron en del om bristande intresse och kunskap.
Av Kjell Albin Abrahamson
"Vårt ansikte är sedan hedenhös vänt mot öster." Så beskrev en gång den banbrytande svenske historikern Harald Stjärne (1848-1922), vetenskapsmannen som förde in ett internationellt perspektiv i historieforskningen. Uttalandet är visserligen en överdrift men samtidigt en nyttig påminnelse om Sveriges gamla band österut. Med en viss överdrift - var det inte norske författaren Alexander Kielland som hävdade att den som vill väcka en opinion måste överdriva? - påstår jag, att det idag finns något gemensamt för svenska politiker, historiker, journalister, författare och den stora breda allmänheten: alla tror och agerar som om Sveriges kontakter i alla tider gått västerut. Bara västerut.
Kunskapen om våra långa kontakter österut försvann under det kalla kriget och över tio år sedan Berlimurens fall har den kunskapen ännu inte återerövrats.
Säkert på grund av av denna okunskap dök Belarus på 1990-talet i de flesta svenskars medvetande upp ur ingenstans. Belarus framstod som ett land som, likt ett omvänt Atlantis, plötsligt bara flöt upp till jordens yta, en stat lika svårfångad som dimma och med en kultur lika okänd som Sierra Leones. I själva verket finns det långa historiska band mellan de områden som idag är republiken Belarus och komungariket Sverige.
De historiska rötterna är djupa. Redan före vikingatiden färdades människor vintertid över den tillfrusna Östersjön och på sommaren i båt. Med vikingarna fördjupades kontakterna. Vikingarnas viktigaste handelsleder till grekerna gick längs floderna Volga, Dzvina och Dnjapro.
Floden Dzvina och Ragvalod
Frågan är om någon annan flod än den där Polotsk, Vitrysslands vagga, ligger har så många olika namn i vår litteratur som Dzvina? De många namnen kan ha lett till att många människor tror att det rör sig om flera, olika floder. Minst förekommande är namnen Dzvina eller på ryska Zapadnaja Dvina. Floden dyker upp i vår litteratur som Dyna, under det tyska namnet Düna eller vanligast, det lettiska Daugava.
Mycket talar för att, som många vitryssar betraktar som Vitrysslands stamfader, var svensk. Vi vet från Nestorskrönikan att Ragvalod kom "från andra sidan havet" och med tanke på hans namn måste havet vara Östersjön. Ragvalod blir på svenska Ragnvald som för ettusen år sedan var ett vanligt namn på svenska stormän och kungar, t ex den västgötiske stormannen Ragnvald Jarl som levde i början av 1000-talet eller den svenske kungen Ragnar Knaphövde som mördades cirka 1125. Ragnvald är ett namn sammansatt av Ragn (Ragnar) och vald, härskare. Ingen vet vem den vitryske grundaren Ragvalod var, ej heller när och var han föddes. Däremot är dödsåret 980 känt.
Att en svensk skulle styra och ställa över Polotsk är inte så konstigt. Hundra år före Ragvalods tid hade invånarna i Novgorod inkallat en fursteätt från Sverige för att få ordning på riket. Den svenske vikingahövdingen Rurik nappade på erbjudandet och hans ätt kom att härska sjuhundra år i det ryska riket.
De skandinaviska kontakterna var tämligen omfattande med det geografiska område som utgör dagens Vitryssland. Jag tänker till exempel på Valdemar den store (1131-82), den danske kung som lade grunden till det dansa Östersjöväldet. Han var gift med Sofia som var dotter till fursten av Minsk, Volodar Vsevolodovitj. Jag tänker på Jaroslav Den vise (död 1504) - en av sönerna till Ragneda och Vladimir den helige - som var gift med den svenska prinsessan Ingegerd och Vladimir den helige -som var gift med den svenska prinsessan Ingegerd, dotter till Olof Skötkomung, den förste kristne svenske kungen. Det finns fler exempel.
Ett krigiskt förflutet
Nu när Vitryssland under diktatorn Lukasjenka isolerar sig från sina naturliga grannar och ensidigt söker stöd österut är det viktigt att understryka den geografiska och historiska närheten till Skandinavien. Även om Vitryssland inte gränsar till Östersjön, är landet med sina floder som munnar ut i detta innanhav, sin historia och sin kultur en del av den expansiva Östersjöregionen.
Det finns mellan våra geografiska områden ett krigiskt förflutet som kan avskräcka. Det räcker i detta sammanhang att påminna om Karl XII:s härjningar på platser som idag ligger i Vitryssland.
Få är de svenskar som idag vet att Karl XII vistades en hel månad i Pinsk. Krigarkungens förhoppning var att från Pinsk komma rakt ner åt Volhynien för att där kunna avskära ryssarna. Den svenske kungens karakteristik av Pinsk är intressant: "betydlig ort, bebodd av judar och folk av allehanda religioner, samt med ett jesuitkollegium och i detta ett apotek, vilket i dessa länder är sällsynt". Genast efter ankomsten gick Karl XII upp i jesuitkollegiets torn, Pinsk högsta utsiktspunkt. Det enda han såg i söder och i öster var ett ändlöst område av vatten och vass. Kungen mumlade något om att hans non plus ultra stod skrivet här.
I staden Hrodna hade den svenska stormaktstiden kunnat ta slut. Det var nämligen mycket nära att Karl XII hade drunknat när han våren 1708 ramlade ner i en vak utanför Hrodna. Han drogs i sista stund upp av den unge, reslige generaladjutanten greve Hans Wachtmeister och prinsen av Württemberg, Maximilian Emanuel. Senare samma år sårades denne prins Max svårt då han skyddade kungen mot eldgivning och avled ett år senare i sviterna av skottskadan.
Det var i Hrdona som Karl XII, berusad av framgång, bestämde sig för att gå mot Moskva i stället för mot Baltikum. I Hrodna växte planen fram att förena de svenska styrkorna med ukrainarna. Mazepas upproriska härskaror. Från Hrodna styrde karolinerna kosan åt nordöst. I byn Holowccyn (Golovtjin), 170 km från Minsk, upplevde Karl XII den sista stora framgången på slagfältet. Voltaire skriver i sin klassiska bok om Karl XII: "Av alla de drabbningar han utkämpat var kanske denna den allra ärofullaste, ty i denna hade han utstått de största farorna och visat den största skickligheten." Varje bildad svensk känner till den stora svenska segern i Narva. Få däremot vet något om detta viktiga slag i vitryska Holowczyn.
Den 9 juli 1708 ryckte "den oövervinnerlige" svenske kungen in i Mogiljov som de retirerande ryssarna lämnat i tämligen oskadat skick. Staden beskrevs av kanslisekreteraren Cederhielm som "ansenlig" och han tjusades av utsikten över "den namnkunniga strömmen Borysthenes". Svenskarna kom av flera skäl att stanna i Mogiljov i några veckor för att invänta Lewenhaupt med nödvändig förstärkningsarmé på 11 000 man. Trakten erbjöd goda provianteringsmöjligheter. Inte bara de sårade från det blodiga slaget i Holowczyn utan också de medtagna soldaterna behövde vila efter den svåra mraschen genom det sumpiga skogsområdet kring floden Bjarezina (Berezina). Svenska ingenjörssoldater hade byggt två broar och Karl XII genomförde en elegant övergång av denna Dnerps östa biflod. Därmed hade den svenske kungen för alltid lämnat det polsk-litauiska territorium där han levt och krigat i åtta hela år.
När förråden i Mogiljov var uppätna tog den svenske kungen vägen mot Smolensk, precis som tsar Peter hade förutsett. Dock tvingades svenskarna vända i Tatarsk den 15 september 1708. Eftersom Smolensk-vägen var nedbränd och oframkomlig tvingades Karl XII söderut för att ta Kaluga-vägen till Moskva. Därmed sade krigarkungen farväl till krigslyckan. Nu börjar nedräkningen av stormaktstiden på allvar. Det är knappt ett år kvar till Poltava.
Kontakter byggda på fredligt samarbete
Man kan se svenskarnas våldsamma historiska härjningar som ett incitament för att nu bygga våra kontakter på fredligt samarbete, öppenhet och tolerans samt med respekt för varandras kulturer. Om dagens Belarus vore ett mer öppet och civiliserat land är jag övertygad om att vi svenskar i stället för krigiska arméer gärna skulle invadera den vitryska marknaden med Volvo, Ericsson, ABB, Sandvik, Tetra Pak och all vad våra högteknologiska företag heter. Vi väntar på en sådan ekonomisk marknad, vi ser fram emot att bättre lära känna den vitryska kulturen. Vår position i norra Europa gör att vårt svenska ansikte borde vara vänt lika mycket mot öster som mot väster.
© Kjell Albin Abrahamson.
Texten är från antologin "Annus Albaruthenicus 2001" utgiven av Villa Sokrates i Polen.
E-post villa.sokrates@free.art.pl
Läs mer på denna hemsida:
Summary in English: |
