Av Andrej Kotliartchouk
Översättning: Dmitri Plax

Det vitryska historiska minnet har sparat en hel del ordspråk om svenskar. De flesta av dessa ordspråk uppstod i början av 1700-talet, under det som kallades Det Stora Nordiska krigets gång. Som bekant, kallas ordspråk och talesätt för allusiva texter (lat. allusio - antydan). Och till skillnad från andra texter, innehåller ordspråk, förutom en metafor, en påminnelse om en bekant händelse. Antydan om en i förväg bekant händelse spelar i detta avseende en stor roll. I den folkliga vitryska kulturella traditionen fanns ett antal fakta om svenskar, vilket möjliggjorde sådana ordspråks existerande.
På grund av urbaniseringen och sociala katastrofer under 1900-talet blev den traditionella vitryska kulturen förstörd. De flesta vitryska ordspråk om svenskar tappade sin allusiva karaktär och blev obegripliga. Så småningom försvann de ur språket, eftersom de förlorade sin roll i samhället.
Trots det är ordspråken en betydelsefull informationskälla om ömsesidiga kontakter mellan våra två folk.

1.
Zbiu mjane jak szvedau Chadkevicz pad Kirgolmam
Slog mig ned som Khadkevitj svenskar vid Kirgholm.

Ordspråket brukades vid plötsligt oväntat möte med en annan person. Användes i feodal miljö.
Det Stora Litauiska Furstendömets hetman, vitrysk magnat Jan Karol Khadkevitj segrade över överlägsna svenska styrkor år 1605 under kriget mellan Rzecz Pospolita och Sverige. Den 27 september 1605 attackerade vitrysk-litauiska styrkor svenskar och omringade dem, vilket ledde till de svenska styrkornas fullständiga nederlag. Den svenska armen under befäl av kungen Karl X Gustaf var nästan tre gånger större än den vitrysk-litauiska armen (10700 män mot 3900). Trots det led svenskar svåra förluster (6000 ?), medan vitryssar förlorade bara 100 män. Triumfen födde en rad av sägner. Man berättade t.ex. att hetman Khadkevitj egentligen var väldigt rädd för den svenska armen och dröjde med anfall. Han försökte få klart för sig hur pass stor den svenska armen var. Till slut sade vitryska husarer till honom: "Gå till anfall, Hetman. Vi ska räkna upp de efter seger."
Segern vid Kirgholm (nu staden Salaspils i Lettland) var väldigt populär. Den blev till en symbol för den vitryska adelns ("litvinernas") djärvhet för minst 200 år framåt.

2.
Za dzedam szvedam
Under farfar-svenskens tid

Ordspråket användes vid samtal om händelser som ägde rum för länge sedan.
Folkets historiska minne tillskriver direkta kontakter med svenskar urgamla tider. Det är ingen slump. Mellan den sista vitrysk-svenska etnokulturella kontakten ( början av 1700 talet) och systematiska etnografiska expeditioner (mitten av 1800 talet) ägde en rad epokgörande händelser rum. Rzecz Pospolita blev delad och vitryskt territorium annekterades av Ryssland (1772-1793), vilket följdes av: uppror under Tadeusz Koscuszkos ledning (1794), Napoleons invasion (1812), uppror 1830 -31, avskaffandet av livegenskap (1861), vitrysk uppror under Kastus Kalinovskijs ledning (1863-1864).
Just därför associerades svenskar med urgamla tider i vitrysk folklore. Också finns det ett annat mycket intressant moment. "En svensk" spelar i detta ordspråk en förfaders roll i förhållande till "en vitrys": "farfar - svensken".
Trots att det låter helt osannolikt, finns det verkliga grunder för den teorin. Ett stort antal svenska soldater stannade på Vitrysslands mark efter Det Stora Nordiska kriget. En del av dem skrev sig till småborgarstånd. Officerare tjänstgjorde i Rzecz Pospolitas arme´. Det finns sägner om att några vitryska byar grundades av svenska soldater. Till exempel: by Ivanitji i Tjervenområdet, by Selishtja i Gomelområdet, by Szvedy (Svenskar) i Slutckområdet. Bönder från byn Selishtja (Bosättning) tror att byns namn kommer från "den tiden då svenska soldater bosatte sig här efter slaget vid Ljasnaja". I början av 1900-talet tyckte sig bönder från byn Ivanitji vara avkomlingar till svenska soldater som bosatt sig där efter ett krig i början på 1700-talet. Det är möjligt att svenska soldaters assimilering var grunden till det här ordspråkets uppkomst.

3.
Stul' Maskali, a stul' Szvedy, nedze dzecca z vjalikaj bjady
Härifrån kommer ryssar, och därifrån svenskar - ingenstans att ta vägen ifrån det stora eländet.

Det här är ett historiskt talesätt från Det Stora Nordiska krigets tid. Idiomen speglar ytterst noga situationen som vitryska folket befann sig i under kriget mellan Ryssland och Sverige.
För första gången nämns det här ordspråket i en skrift som heter "Essän om inhemska olyckor." Essän skrevs av Jan Aleshkovskij kort efter Det Stora Nordiska krigets slut. Jan Aleshkovskij var en grekisk- katolsk präst från Vitebsk. Han tjänstgjorde som superprior vid St. Basil munkordens grekisk-katolska kloster i Vitebsk. (Den vitryska grekisk-katolska kyrkan grundades i Brest 1596 som ett resultat av Kyrkounionen. Kyrkan avskaffades av Ryssland 1839.) I sitt arbete visade Jan Aleshkovskij för första gången Det Stora Nordiska krigets händelser i Vitryssland (1705 - 1708) ur vitrysk synvinkel. Hans viktigaste slutsats var att vitryska folket blev till det största offret för det blodiga kriget mellan de två mäktiga monarkierna. Vitryssar hamnade mellan hammaren och städet. Fram till sommaren 1709 minskade den vitryska befolkningen med 30 - 35% (!) på grund av krig, repressioner, svält och pest. Tiden mellan vintern 1708 och våren 1709 fick i vitryska traditionen namnet "Mållans år".

4.
Jak nadyszli Szvedy, to ne stala u dvarczanskim vozery vady.
När svenskar kom, försvann det vatten ur Dvortjanski sjön.

Ett historiskt talesätt som har anknytning till ett populärt i vitrysk folklore tema om svenskarnas trolldom. En legend som var nedskriven i början av 1800-talet i Navagaradak behandlar samma ämne. Legenden låg till grund för Jan Tjatjots poem "Navagradski slott" (1847). Enligt legenden torkade vatten i slottets kanal ut på grund av en svensk marketenterskas trolleri. Marketenterskan gjorde det för att hennes barn hade drunknat. Det här tematiska schemat: trolldom - förbannelse - torkan, är överhuvudtaget väldigt populär i vitrysk folklore.

5.
Tutejszaja asina, ne szvedskaja pavucina.
Vår lokala asp - är inte något svenskt spindelnät

Det här talesättets historia är bunden till en händelse som ägde rum under Det Stora Nordiska kriget. En svensk spion, som försökte visa till Peter den Store en felaktig väg till byn Ljasnaja, blev avslöjat och hängt. Enligt andra källor blev spionen (en judisk handelsman) hängt för att han försökte övertala Peter att Adam Levengaupts förband inte gick över Dnepr än.
Det är möjligt att denna historia låg till grund för det här ordspråket. I den folkliga vitryska traditionen har aspen en symbolisk betydelse. Den symboliserar nämligen förräderi. Vitryssar trodde att Judas hängde sig på en asp. Just därför har aspträ sin karakteristiska beska bismak. (Enligt samma tradition bar ett annat träd, al, på en förbannelse, eftersom Judas blod utgöts på en al. Därför har ale en rödaktig färg på snittytan.) Vi har också en annan teori som förklarar vårt ordspråk. Den ryska armen fick strategiskt företräde i slaget vid Ljasnaja (Skogsby) tack vare en stor blandskog som fanns där. (Skogen bestod till en viss del av aspar.) Peter den Store var särskilt glad över segern vid Ljasnaja, eftersom man för första gången segrade över "...de riktiga svenskarna och inte var det en enda utlänning i det här förbandet." Tsar Peter erkände också skogens roll i den här bataljen. I ett brev, som skickades en vecka efter slaget (den 6 oktober 1708), rådde han till generalen Fedor Matveevitj Apraksin:" Jag ber er att inte slåss på öppen mark, utan vid skogar, vilket ger stort företräde som jag själv har sett. Vore det inte för skogen - skulle de där svenskarna segra..." Svenska soldater erkände skogens roll med. En av slagets deltagare, svensk löjtnant F. Veje sade: " Vi skulle segra om det inte vore för skog och träsk".

6.
Szved pad Ljasnoj zgubiu boty i sztany, a u Rudni pakinuu i szapku.
En svensk förlorade sina stövlar och byxor vid Ljasnaja, och i Rudnja blev han också av med sin mössa.

Såväl som föregående talesättet, är det här fraseologiska talesättet anknyter till den militära kampanjens centrala händelse i Vitryssland - slaget mellan den ryska och den svenska arméerna vid byn Ljasnaja den 28 september 1708. Det väldiga svenska förbandets nederlag blev till en stor överraskning för den vitryska lokalbefolkningen. En förvånad vitrysk krönikör från Mogilev försökte förklara orsaken till nederlaget. Han skrev att för det första - "... Moskvas arme var mycket större". Det är intressant att Peter den I påstod motsatsen - att den svenska armen hade upp till 6 000 män fler än den ryska armen. För det andra - "... självaste Tsar hans Barmhärtighet Petr Alexeevitj var närvarande vid slaget". Vilket motsvarar verkligheten - Peter den I själv inspirerade sina soldater med utropet: "Tjäna Gud och Kejsaren, bröder!" För det tredje, trots att det var i början av hösten, blev det plötsligt väldigt kallt. Och som resultat " ... omringade Moskva hela Levengaupt från båda sidorna med sitt kavalleri och i grund krossade honom... Många svenskar spred sig i skogar och dungar. När de tog till benen, lämnade de berg av gods till de lokala adelsmännen och bönderna - hästar, tyger, lass med varor..."
Besegrade vid Ljasnaja retirerade svenska soldater nerför floden Sozj. De letade efter ett övergångsställe och tog sig över floden ca 8 kilometer från slagfältet. Men där hann det kalmuckiska kavalleriet ikapp dem och "... många svenskar blev ihjälslagna". Under tiden kom det kosacktrupper till övergångsstället och hindrade svenskarna från att ta sig tillbaka över floden. Rester av den svenska armen var tvungna att retirera till träsk vid byn Rudnja. Alla dessa händelser blev exakt och detaljerat beskrivna i den vitryska folksägnen "Slaget vid Ljasnaja": "... på den tiden dök kosackerna upp på flodens Sozj vänstra bank i Starynci och Krasnopom. De släppte inte fram svenskarna till övergångsstället och jagade bort dem till Rudnja. Där blev svenskarna slutgiltigt krossade. De kastade sina vapen i träsk, rusade kaotiskt iväg åt alla håll och försökte gömma sig i skogarna från ryssarnas förföljande."
Det är intressant att i det vitryska folkminnet matchar alla slagets detaljer med det som anges i de skriftliga källorna. Trots att den här berättelsen överfördes muntligt i cirka två hundra år. Vi kan se att det vitryska ordspråket "En svensk förlorade sina stövlar och byxor vid Ljasnaja, och i Rudnja blev han också av med sin mössa", fastän det är bildligt och ytterst kort, speglar det på ett objektivt sätt de verkliga händelser som inträffade under den vitryska etappen av Det Stora Nordiska kriget.

7.
Bosy jak szved.
Barfota som en svensk

Ett folkligt talesätt från östra Vitryssland. En metafor som användes för att understryka adressatens elände.
Efter nederlaget vid Ljasnaja hamnade en del av den svenska styrkan bakom ryska frontlinjer. Generalen A. I. Repnin rapporterade till Peter den Store den 4 oktober 1708 att "... det är massor med svenskar som går omkring i skogar. De har gevär och frågar efter vägen..." Enligt svenska källor: "... många soldater blev efter. Helst som var det mycket vin, öl, tobak och sprit på marketenternas och judarnas lass. Armen blev demoraliserad." Under hösten 1708 hamnade rester av den svenska styrkan i en extremt svår situation i östra Vitryssland. Soldater hade ingen aning om var kungen och andra trupper befann sig. Just därför beslöt de flesta av dem att bryta sig fram till det närmaste svenska territorium (nuvarande västra Lettland). Deras väg låg genom Mogilev- och Vitebskområden. Svenskarna blev förföljda både av ryska trupper och lokala rövarband. Så här beskrev krönikören från Mogilev det: "Många svenskar blev dödade av den lokala adeln och bönderna eftersom Svensken plågade den lokala befolkningen när han letade efter proviant."
Vi måste påpeka att de svenska soldaterna var tvungna att skaffa fram livsmedel till varje pris. Provianten de tog med sig efter slaget blev "uppäten efter en vecka". Samtidigt som hela östra Vitryssland förvandlades till en öken av den ryska armen. Det var en så kallad "hungermarkpolitik". Alla stora städer på de svenska soldaternas väg (Propojsk, Mogilev, Vitebsk) blev utplånade. Byar och fält brändes upp. Matförråd förstördes. Boskap delvis evakuerades och delvis utrotades. Enligt Peters order förstördes alla kvarn i krigsområdet. Kvarnstenar blev antingen förstörda eller evakuerade. Den här taktiken gav sitt resultat. Den lokala befolkningen hade knappt mat till sig själva och gjorde motstånd mot de svenska soldater som var tvungna att passera uppbrända byar och leta efter sädesfält som av någon anledning inte blev förstörda. Soldaterna mejade sädesslag själva och tröskade för hand. Deras hästar dog inom kort. De själva blev snart sjuka på grund av hunger och kyla. Både de ryska och de svenska källorna ger oss samma bild som de vitryska sägnerna. I en av sägnerna sades det att de svenska soldater som fanns kvar efter slaget vid Ljasnaja " irrade omkring i skogarna och åt enbart frusna tranbär."
Som resultat fick de vitryska iakttagarna se en fasansfull bild. Krönikören från Mogilev skrev att under några veckor efter slaget var det absolut omöjligt att resa i Mogilevområdet. Överallt fanns det svenska soldaternas kroppar och "hundar och rovdjur begick grymheter över liken".
De som överlevde hade gått lång väg från Ljasnaja till Mogilev. De fick gå genom ogenomträngliga kärrmarker och skogar, utan mat och i en stark kyla. Mogilev invånare fick se hundratals hungriga, utmärglade, sjuka människor i lumpor. De svenska soldaterna gick genom den förstörda Mogilev vidare åt Lettlands håll. Enligt krönikörens ord "...sällan hade någon av dem sin uniform på sig. De flesta täckte sig över med basthud. Men soldaterna gick inte i en hop (!) utan i grupper på 10-15 personer." Soldaternas hög disciplin väckte en respektfull reaktion hos krönikören. Trots omständigheterna, hade soldaterna bevarat sin mänskliga värdighet.
Cirka 1 000 svenska soldater med militära domaren Beneke i spetsen lyckades tränga sig genom Vitryssland till svenska delen av Lettland. De som inte kunde göra det - delvis stupade, delvis blev fångade av den ryska armen och skickade till sibiriska och uralska städer. En del av svenskarna stannade, som bekant, i Vitryssland.

8.
Jak Szved pad Paltavaj
Som svensk vid Poltava

Ett vitryskt folkordspråk - en synonym för ett ytterst misslyckande.
Ordspråket uppstod i samband med det berömda svenska nederlaget vid Poltava. Ekot av det här nederlaget fick man höra även i Vitryssland.

9.
Kasza sa szvedami
En gröt med svenskar

Ett fraseologiskt talesätt som betecknar en vitrysk maträtt - en gröt med isterbitar. Enligt en sägn uppstod det här namnet på följande sätt: " En präst hade en betjänt. Betjänten var väldigt listig och påhittig. Men prästens fru var i sin tur väldigt snål och girig. När de satte sig vid bordet brukade hon ge till sin make två skålar - en med gröt och en med isterbitar. Medan betjänten brukade få bara en skål - med gröt. Och en gång hittade betjänten på ett sätt att få lite isterbitar. Han tog prästens skål med isterbitar och började berätta om Det Stora Nordiska kriget: " Tänk er att de här isterbitarna är svenskar. När svenskarna kom, - han lade isterbitarna i sin skål, - då började de blanda sig med ryssarna och polackerna, precis som de här isterbitarna blandas med gröten i min skål."
När den vitryska vetenskapsmanen Eustaphi Tyszkiewicz var i Stockholm 1845, fick han se att "... på kvällen delade man kvällsmat till husarer vid det Kungliga gardets regemente. Det var en gröt med isterbitar ovanpå." Tyszkiewicz mindes på en gång att en sådan gröt kallades bland vitryssar för " gröt med svenskar".

Andrej Kotliartchouk kan kontaktas på följande adresser på engelska, vitryska eller ryska:

E-post Sweden: andrej.kotliartchouk@slaviska.uu.se
Adress: Andrej Kotljarchuk, Södertörns högskola,
Box 4101, 141 04 Huddinge
andrej.kotljarchuk@sh.se

© Andrej Kotliartchouk.
Texten är skyddad av upphovsrättslagen.
Om ni citerar ur texten, ange författare, översättare och källa www.vitryssland.nu