”Här har vi många Liljor”, säger Elena Avtusjko, journalist, och engagerad i Barisov Women's Social Organisation. Här följer en rapport från Barisov den 14 mars 2004.

Av Maria Söderberg (14 mars 2004)

”Det här en av Vitrysslands värsta städer” säger Oleg Gulak när vi närmar oss Barisov.
”Det är bara Orsha som kan tävla med Barisov”.
Oleg Gulak arbetar som jurist vid vitryska helsingforskommittén i Minsk. Han suckar när vi närmar oss Barisov. Han är juridisk expert, men ibland får han också rycka in som chaufför. Luba Sirina, som arbetar med internationella utbytesprogram, deltar som tolk. Luba har förberett besöket i Barisov och själv blivit engagerad i fallet. Vi ska ta reda på om det finns någon chans att träffa Julia, en 13-årig flicka som såldes som sexslav i Moskva. Hon lyckades fly men är traumatiserad.
Barisov har 160 000 invånare och ligger en timmes bilresa nordväst om Minsk. Det här är motorvägen som leder till Moskva. I närheten av staden ligger ett stort fängelse. Här finns en militärfabrik som demonterar tanks och andra militära fordon.
På bensinmacken står en späd pojke i svart jacka och mössa. Han erbjuder sig att tanka Olegs bil. Han heter Liosja, det vill säga kortformen av Alexej. Han är 14 år. Jag frågar honom vad hans föräldrar säger när han står här. ”Mamma säger inget och jag har ingen pappa”.
Varje dag under helgerna kan han få ihop ungefär 3 000 rubel, tio svenska kronor.
Elena Avtjusko, vår kontaktperson, möter oss. Vi åker genom en stad – som i mina ögon – ser ut som de flesta vitryska mindre städer.
Folkets hjältar i solblekta porträtt utanför administrationsbyggnaden. Kulturhus i sjuttiotalssovjetisk stil. Butiker med skylt ”Kött och produkter”. En minnesplats för andra världskrigets offer med obligatorisk krans med blommor av plast. Den öppna marknaden med stånd där man kan köpa allt som inte finns i de statliga butikerna, ibland till ett mycket lägre pris. Klungor av män i svarta korta jackor med neddragna luvor eller skinnkeps. Kvinnor som strävar med matkassar. Mor- och farmödrar med påpälsade tultande småbarn. Unga kvinnor med eleganta jackor och högklackade stövlar. Paranta damer i långa smala kappor och pälsmössor.
Vi parkerar intill den stora kultur- och biobyggnaden i Barisov.

 
Berättelsen om Julia

Elena Avtjusko tar oss med till en liten källarlokal där en frivilligorganisation arbetar med handikappade barn. Där finns även psykologen Ekaterina Akhmatova och juristen Natalia Chuvirova. De tillhör alla Barisov Women´s Social Organisation som de kallar för Provintsia.
Jag ber dem berätta om Julia, en flicka vars öde jag hörde talas om i oktober 2003.

Elena Avtjusko, psykologen Ekaterina Akhmatova och juristen Natalia Chuvirova. Foto Maria Söderberg

 
"De behandlas om kriminella"

Vi pratar vidare om någon blivit anmäld för brottet mot Julia.
Den man son tog henne till Moskva, som är ca 27-29 år, är bosatt i Barisov. Han greps av polis efter att Julia lämnats sin berättelse till polisen. Den jurist som Barisov Women’s Social Organisation anlitar, Natalia Chuvirova, var med under förhören. Men polisen lyckades inte driva fallet till åtal eftersom inget kunde bevisas bortsett från Julias berättelse. Julia ville inte vittna mot honom i en rättegång.
”Hennes ord som offer var inte tillräckligt”, som Natalia Chuvirova säger. Det finns flera fall. Sammanlagt är det åtta. Nu säger polisen i staden att de fått order från högre polismyndighet om att inte driva dessa flickors fall.
Elena Avtusjko:
– Dessa flickor som är drabbade är så rädda att vittna för de blir hotade och slagna. De upplever inte att polisen är på deras sida. De känner sig som om det är de som är kriminella, inte männen. Trots att de är så unga behandlas de som vuxna kriminella.
Flickorna som drabbas lever under konstant tryck. Okända drogmissbrukare, langare och andra ringer dem. De hotar dem och deras familjer. I en del fall försöker de få dem att återta sina vittnesmål.
Samtidigt finns det enstaka bra poliser.
– De arbetar inom sedlighetsroteln, säger juristen Natalia Chuvirova.
Men de har inte så stort stöd inom kåren.
Barisov Women’s Social Organisation försöker även stödja två andra flickor. De är 15 och 17 år. 15-åringen, har fött två barn. Hon blev våldtagen när hon var 11 år och blev gravid. Hennes barn togs ifrån henne vid födseln. När hon var 14 år tvingades hon till Moskva och blev gravid där igen. Trots att hennes mage växte tvingades hon arbeta för männen. När magen blev större skickades hon hem. De sa: ”Du får åka hem och vi betalar din biljett, men i gengäld måste du skaffa oss två nya flickor”.
Den man som tog henne till Moskva sitter just nu i fängelse, men inte för traffickingbrott, utan för narkotikainnehav.
När var det första gången som ni fick kännedom om dessa konkreta fall?
– Jag läste och hörde om trafficking för länge sedan. Jag arbetar ju som journalist. Men Julia var vårt första konkreta fall. Vi har inte mycket erfarenhet att arbeta med detta. Idag kanske det är hundra eller fler som åker till Moskva från Barisov. Under 2003 var det åtta fall som var uppe i domstol men alla män blev frisläppta. Inget fall ledde till någonting.
Kvinnorna runt bordet berättar att det finns många andra fall av människohandel där prostitution inte är inblandad. Många i Barisov åker till andra länder och arbetar. Men de får aldrig ut sina löner utan kommer hem tomhänta. ”De utnyttjas bara”.
En flicka som heter Katja är missbrukare och flera kontakter med män som missbrukare droger och säljer. ”Dessa män som ger dem droger förtrycker dem också”.
Flera unga flickor som varit utsatta för trafficking tar droger nu, flera injicerar heroin. Barisov är en genomfartsled till och från Moskva. Vid vägkanten finns prostituerade och narkotikahandeln har ökat kraftigt. Staden ligger nära Minsk. De menar att många, som inte kommit in på universitet och som blivit arbetslösa, blir det fler och fler som börjar med droger.
Det är framför allt marijuana, heroin, amfetamin och ecstasy som används.
”Det finns ingen aktivitet mot narkotika här”, säger de och berättar om en kyrklig organisation som ville bygga ett rehabiliteringscenter för missbrukare förra året. Men administrationen sa nej. De registrerar bara missbrukare, ja, knappt det, men inget görs för att stoppa deras drogberoende. Barisov anses vara på andre, tredje plats efter Svetlogorsk i antalet missbrukare. (Svetlogorsk fick Vitrysslands första stora kända narkotikaepidemi.)

 
Programverksamhet och krislinje

Vad kan göras för just Julia och de andra flickorna? Det är ingen lätt fråga. Alla är överens om att hon och de andra måste få kvalificerad hjälp. Utlandsresor är inte att tänka på. I ett fall med en annan flicka, Katja, så fick hon åka till en bra familj i Tyskland. Hon skulle stanna där ett tag och komma bort från allt. Men efter en tid gick hon ut på gatan och prostituerade sig. Sedan skickades hon hem.
Sociala institutioner tar inte emot Julia eftersom hon är sjuk i hepatit C. Hon är dessutom ”mycket traumatiserad” som Elena säger. IOM:s stödprogram är slut och Elena försäkrar att de lagt ut mycket mer pengar och tid än vad som var meningen. Ändå gick det snett.
Barisov Women’s Social Organisation arbetar även med informationsarbete i skolorna.
De berättar och varnar för människohandel. ”Idag skriver folk på omöjliga kontrakt alldeles för lätt”. De har ingen egen lokal att arbeta i. Men deras organisation är registrerad som NGO sedan 1999. De bedriver programverksamhet för ungdomar och kvinnor. De har en krislinje per telefon där de tar emot samtal.
Diskussionen går vidare. Och just Julia? ”Vi har inte bara henne att tänka på, vi har många Liljor här” säger Elena.
- Vi fortsätter att försöka hitta henne nu, men om vi nu gör det, vad ska vi erbjuda Julia? Hon skulle kunna bo hos någon av oss ett tag, men vi har också egna barn att ta hand om.
Helt klart är att hon behöver medicinsk hjälp. Men i Vitryssland som har en TBC-epidemi finns ingen bra medicin på sjukhusen. Och nyligen vägrade vitryska regimen ta emot medicinsk hjälp från Världsbanken där man erbjöd den bästa formen av TBC-behandling.
När det gäller hiv-smitta finns det tre registrerade fall i hela Barisov vilket bara en toppen av ett isberg.
– Men på daghemmen idag är man rädd för hiv och varnar föräldrar att vara försiktiga. Problemet är att vi inte vet vilka som är smittade, säger den kvinna som brukar arbeta med de handikappade barnen i lokalen.

 
"Morfar var med Julia på polisstationen när det blev förhör. När han hörde allt gick han ut. Han orkade inte."

Jag frågar om det är möjligt att träffa Julias mormor. Elena ringer henne och mormodern säger ja. Vi åker och kommer till ett bostadsområde där de inneboende just håller på att diskutera elpriser utanför en port. Det står ett tiotal äldre i en klunga. På gården leker några barn. Unga mammor och några äldre sitter på bänkar och pratar.
I lägenheten bor Luba med sin man. Hon sitter och ser på ett program om djur i Afrika i sin morgonrock.
– Vad gör vi med våra barn! Ropar hon och sätter sig ned igen på bäddsoffan.
Tårarna kommer.
– Varför är alla våra barn så dåliga!
Hon pratar snabbt om att Julia bodde hos dem men inte uppförde sig väl.
Hon var en fantastisk flicka som barn, men nu går hon inte i skolan.
– Det ringer vuxna män hit på natten till oss och är otrevliga. Vi säger ifrån, men de baraskrattar åt oss.
– Min dotter Nadya har blivit utkastad av sin man. Nu är hon hemlös.
Hon var hos oss en dag men var bara full så min man fick kasta ut henne. Jag tror att hennes man skämde bort henne.
– Min andra dotter Tanya är arbetslös och stjäl.
– Och så Julia. Jag trodde att hon skulle vara på sjukhus, men inte… hon åkte till Moskva med en äldre tjej på 19 år och så den där mannen.
De där traffickers… hon ringde från Moskva och ville hem. Hennes morfar åkte dit för att försöka hitta henne, men det fanns ingen adress.
Hon var mycket god i början Julia… vi köpte alltid saker till henne. Nu har hon kanske sålt det. Bandspelaren är borta. Videon är borta. Mina barn stjäl alla saker vi har.
Förutom Nadya som alltså är 31 år, har de Tanya som är 26 år. Tanya har inga barn, så Julia är deras enda barnbarn.
Mormodern gråter och stryker bort tårarna med handflatornas utsidor.
Hennes man kommer in i rummet. De är så upprörda att det är svårt att prata med dem.
Här gäller det att prata om något annat en stund.
– Var är ni ifrån? Har ni alltid bott i Barisov?
Nej, de är från Sibirien, Kamerov-distriktett. Luba flyttade därifrån när hon var nio år.
- Vill du veta om Sibirien!” ropar Julias morfar.
Han pratar högt, ingen annan hör något när han talar.
- Långt bort. Hon var född i den ryska skogen, en djup skog” säger han.
- Det var kallt och fanns knappt några varor, bara mjöl, vodka och öl i butiken. Inget annat.
- Vi fick plocka svamp och bär, berättar Luba.
- Äpplen fanns inte.
1959 kom en förordning om att hushållen inte fick ha extra boskap.
- Alla kor togs från folk.
Ingen av dem har varit i Kamerov sedan dess. Men en gång åkte Lubas mor tillbaka för att hälsa på ett brorsbarn.
- Det är alldeles för dyrt att resa.
Och Julia?
– Jag vet inte, suckar Luba, hon hade en vän och de skulle åka till familjens datja. Men Julia följde aldrig med henne. Jag tror hon behöver någon att bo hos som är hemma hela tiden.
Vi arbetar och kan inte vara med på dagarna.
Har Julia berättat vad som hände i Razan när hon lyckades fly?
– Nej inte direkt, men morfar var med henne på polisstationen när det blev förhör. När han hörde allt gick han ut. Han orkade inte.
– Vad ska hända med Julia? Vad tror du?
– Jag vet inte.
Så förebrår hon sig igen.
– Det är mitt fel. Mitt fel. Jag såg inte efter vilken familj som min dotter hamnade hos. Jag har försökt att ge mina flickor allt. Arbetat hårt…
Vi letar efter bilder på Julia. Det mest nytagna kortet har mormor Luba lämnat till polisen. Men det finns ett på Julia när hon är åtta år och ett där hon möjligen är fyra år. Jag fotograferar av dem. I fotöljen i rummet sitter Julias mjukisdjur, en stor hund. Det var en av hennes mest kära leksaker.
– Nej, den har inget namn, den brukade bara kallas för hunden.

 
Fotnot: Alla namn - utom Julias och de i Barisov Women’s Social Organisation - är ändrade i denna rapport från den 16 mars 2004
Kontakt: Maria Söderberg. info@mariafoto.se